När våra kroppar möts, när min hud möter din hud är det inte som andras. Jag vågar knappt röra dig. Du känns skör men samtidigt stark. Din hud är som silke. När mina fingrar närmar sig din kropp känns det som att jag är på väg mot förbjuden mark. Sakta och försiktigt för jag min hand mot din bara arm. Långsamt och lätt snuddar mina fingertoppar mot din ljumna hud. Jag rör fingrarna fram och tillbaka och gör som små cirklar på din hud. Berörningen får mig att rysa. Berörningen får mig att bli varm inombords. Du tittar på mig med godkännande ögon. Det känns inte längre som att jag är på förbjuden mark. Här får jag vara. Här vill jag vara. Jag räknar dina leverfläckar tyst, berör mjukt varje leverfläck med mitt vänstra pekfinger. 

Text: textrader, Johanna.

Hösten är en känslosam årstid. Kanske är den själens årstid mer än naturens.

Text: textrader, Johanna.

Det är ett gammalt och slitet höghus, och det kan inte ens fasaden skymma. Portdörren är av trä i en mellanmörkbrun färg, den är inte lika tung som den ser ut att vara. På insidan av dörren löper en kort korridor fram till trappuppgången. Det är mörkt, golvet är av sten och det luktar av matos, framförallt fet pizza. Det finns ingen hiss, upp och ner tar en sig endast med trapporna som slingrar sig fram. På fjärde våningen finner en mitt krypin. En vindsvåning med snedtak. Lukten av matos försvinner, det är en lättnad för näsan och lungorna. Våningen är ljus och öppen med en fin planlösning. Dock lyser den av skavanker. Det är märken lite här och var från taket till golvet, stora som små, fönstrerna fungerar sådär och fläkten mullrar dovt. Efter små förbättringar och när inredningen börjat att ta form känns det bättre. Här bor jag, och här kan jag bo.Ett tag i alla fall. Lägenhetshuset ligger precis vid bilvägen mellan resecentrum och torget, förutom att en kan höra de förbi åkande fordonen glömmer en det. Genom fönstren syns himmelen och solens sken som oftast ger mig en känsla av lugn, samt områdets byggnaders hustak och trädens trädkronor. Det är sensommar, en blandning av sommar och höst, olika från dag till dag. Sommarens värme och grönska är inte riktigt redo för att säga adjö än och hösten väntar på att få visa sitt fulla jag. September är här. Redan september och snart oktober.

Text: textrader, Johanna.

Jag har precis flyttat in i min lägenhet. Det är mycket att ordna med kring det. Jag har även börjat studera på universitet, och pendlar nästan varje dag. Det är nytt, annorlunda och stressigt. Sunniva mår inte så bra då hon har skadat en av sina tassar och än tycker hon inte om sitt nya hem. Jag vill att min lilla katt ska må bra, likt som jag själv vill må bra. Just nu är jag trött i huvudet och min rygg gör ont.

 
Igår var en fin dag. Då fyllde jag och Sara år. Jag fick besök av familjen, Marcus och Alexandra, och mormor och morfar i mitt nya hem. Jag öppnade presenter, gav min present till Sara och vi åt min hembakade vegansk kladdkaka med kokos och hallon och drack kaffe. Det samtalades och några saker i min lägenhet fixades. När Marcus och Alexandra åkt, åkte vi andra hem till min familjs hus där vi tillagade och åt middag tillsammans. Sedan sas det hejdå till mina morföräldrar och jag och pappa åkte till min lägenhet, han för att hjälpa mig med några saker.

Jag fick många fina, bra och nödvändiga presenter som jag är tacksam och nöjd över! Jag tycker dessutom att det var väldigt roligt att de alla kom och hälsade på mig!

Nu gosar jag med Sunniva, kramar som jag behöver. Jag vill kunna göra det längre men plugg väntar ...

Hur har ni det? Kram.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

Det känns ännu inte lättare. Oroskänslan är kvar, men nu på ett annorlunda sätt. Det är mycket att ta in på en och samma gång. Mycket att göra. Andas. Jag måste alltid komma ihåg att andas. Jag är en känslosam människa och det gör det inte lättare. Inte heller de obehagliga känslorna stress kan ge en. Även om inte alla i min närhet förstår fullt ut så har jag fått bra stöd av några personer och det har varit otroligt viktigt och behövligt för mig. Jag behöver er. När några saker har betats av och jag har vant mig vid en del förändringar blir det kanske lättare. Kanske. Förhoppningsvis. Troligtvis.

Text: textrader, Johanna.

Dagg täcker hela gräsmattan, det regnar nästan varje dag och temperaturerna sjunker. Sommaren är slut och hösten har anlänt. Än så länge är den inte lika färggrann som förra året, det är något jag väntar på och vill ska komma. Jag vill se de vackra och varma färgerna som hösten kan bjuda på.

Text: textrader, Johanna.

Jag har en orosklump i magen. Jag har en orosklump i bröstet. Jag har en orosklump i halsen. Hela jag är en orosklump. Jag är fylld av nervositet, måsten, stress och massor av tankar. Huvudet är tungt. Hela jag är tung. Jag hoppas att det känns lättare snart.

Text: textrader, Johanna.

Kalla händer som tar på min bara hud. Ett andetag i nacken, det känns som en varm och fuktig vind. Du drar dina fingrar genom mitt hår, du fastnar med fingrarna på vägen. Du har trasslat in dig. Du drar försiktigt ut dem ur allt trassel av hår, det gör lite ont men jag säger inget. Du pussar mig i nacken. Jag låtsas att jag sover. Du kramar om mig, och nu kan jag inte längre låtsas mer. Jag vänder mig om så att vi ligger ansikte mot ansikte och pussar dig i pannan. Du ler ditt sneda och varma leende som alltid drar med sig dina ögon. Jag tänker att detta borde fångas på bild. Du kysser mig på munnen och jag besvarar kyssen. Vi sluter våra ögon och somnar så i varandras armar.

Text: textrader, Johanna.