Jag bakade gott bröd idag som ett försök att få dagen bättre. Jag kan dela med mig av receptet, en del är faktiskt mitt eget på hitt.

Ingredienser:

* Vetemjöl med fullkorn eller fullkornsvetemjöl

* Vetegroddar

* Linfrön

* Solroskärnor

* Pumpakärnor

* Bakpulver

* En gnutta salt

* En gnutta socker

* Smör

* Banan

* Mjölk

Bakas som sconesbröd. 

Brödet var lite som att blåsa en lätt och sval vind på såren, lugnande men inte läkande.

Jag sover inte bra nu för tiden; vaknar i panik,  bär känslor av obehag i kroppen, klarar inte av mycket stress och är väldigt trött. Morgnarna är jobbiga. En del dagar är tärande. Idag är en sådan dag. Tur så har jag Sunniva.

Text och foto: Johanna, textrader

Huvudet pulserar smärtsamt. Ögonen är blöta av salta tårar. Hjärtat blöder. Lungorna kämpar efter luft. Magen är motstridig. Benen är svaga. Händerna skakar. En människas kropp som är lämnad ensam likt en cigarett stump på den våta & grå marken. Någon som världen inte vill se, i alla fall inte resten av människobefolkningen.

Någon som behöver hjälp.

Text: Johanna, textrader

Sittandes i Tvsoffan klädd i en klänning i retromodell och en allt för stor kofta, med oborstat hår i hästsvans och glasögon på nästippen. Med TVn på slagen, datorn i knät, en bok i min ena hand, en urdrucken kaffemugg på bordet framför, trötta ögon och ett huvud fullt av oroliga tankar. Det är jag i denna stund.

Text: Johanna, textrader

Hon sitter där. Hon sitter där och väntar. Hon väntar på någon. Någon som betyder mycket för henne. Minutrarna känns långa. Väntan är obegripligt tärande. Sekundrarna känns som minutrar och minutrarna känns som timmar. Hon har suttit där i fyra minuter men för henne känns det som minst fyra timmar. För när hon väntar på något som hon så mycket längtar efter ändras tidens tackt i hela universum. Väntan är plågsam. Hon blir otålig. 

Parkbänken är hård och kall. Hon vet inte om hon ska sitta, stå eller gå. Hon vill inget. Hon vill sitta för att hon inte orkar att stå eller att gå. Hon vill stå för att den hårda och kalla parkbänken får hennes rumpa och lår att krampa eller har de domnat? Hon vill gå för att fördriva tiden på något vis, gå för att hon är rastlös. Men hon orkar inte. Så hon beslutar sig för att sitta.

Hon tittar åt vänster, sedan åt höger, efter det fram och sedan bak. Hon gör det igen. Igen. Och igen. Nu har det gått fem minuter.

Tankarna är motstridiga och vill inte kretsa kring något annat än på hur lång väntan är och på hur långsamt tiden går, även fast hon försöker så gott hon kan att tänka på andra ämnen. Det är bara väntan.

Sex minuter. Sju minuter. Åtta minuter. Nio minuter. Nio minuter passerar i en takt som känns som en livslängd.

Tio minuter. Hon vill skrika. Varför plåga mig så? Att vänta är plågsamt, men känslan som får tiden att gå i slowmotion är bara för mycket! Åter igen otålig.

Hon ser honom. Hon kan inte vänta på att han ska komma fram till parkbänken där hon sitter, det tar allt för lång tid. Ja just det, tid. Hon springer till honom. Flickan är lycksalig. Hon omfamnar honom och han tar emot henne och besvarar omfamningen. Sedan kysser de varandra. Flickan och pojken lever i varandra. De delar varandras kroppar, flyter samman av förälskelse.

Hon kan inte besluta sig för om hon ska vara i hans famn för att få ha honom runt sig, om hon ska gå bredvid honom och hålla hans hand, kyssa hans smultronröda läppar eller stå framför honom för att kunna se in i hans vackra gröna ögon. Hon vill allt.

Tiden med den som hennes hjärta bankar lite extra för, med den som gör att hon kan leva, som får hennes hjärta och blodomlopp att fungera går i en allt för snabb fart. Minutrarna känns som sekundrar och timmarna känns som minutrar. Hon är glad, lycklig och kär.

När de skiljs åt känner hon sorg i bröstet. Hon är inte hel. Varför ska sorg och plåga få så mycket tid medans glädje och lycka flyger förbi?

Med en känsla nästan så stark som melankoli tar hon farväl av honom. Vägen hem är lång. Utan honom står tiden nästan still.

/ Åh kära ni tyck inte illa om mig om texten inte är bra skriven. Jag skrev den här och nu, direkt från tankarna. Jag vet inte äns om den är läsbar av andra?!

Text: Johanna, textrader

22/11- 12. Som i en dagbok.

Igår ersattes morgon kaffet med kofeinfritt rött vaniljte och idag saknades kaffet på morgonen med. Inget kaffe. Ingen värme. Tankar. Nyheter. Stress.

Det är kalla dagar nu förtiden. Jag var i skolan som jag vanligtvis brukar vara mellan måndag och fredag. Jag var trött. Så otroligt trött. Vi pratade om sömn, dess betydelser och följder på psykologin. Jag ville sova, somnade nästan.

Så tog jag bussen hem från en stad till en annan. Somnade kort. Ovanligt? - Nej. Tog sedan nästa buss och gick därefter 2,5 km. Det var blött och mörkt. - November är sådan.

Jag lagade mat. Hade svårt för att veta vad. Det blev min variant av tomatsoppa. Ganska god.

Kokade kaffe. Det luktar himelskt. Morgon kaffet blev kvällskaffe. Längtan.

Skriver. Skriver lite till. Sitter vid datorn. Ska se på julkalendrar från förr och andra intressanta program. Sedan läsa. Läsa och därefter sova, eller TV- tittande?

Kanske skriver ett till inlägg här...

God kväll. 

P.s Inte glömma att lösa morgondagens stress. Hur ska jag hinna allt?

Text: Johanna, textrader

I oroliga pojk och flicksjälar gömmer sig något. I sorgsna pojk och flicksjälar hörs något. I trasiga pojk och flicksjälar kämpar något. I dessa själar bygger svarta kråkor sina bon. Dessa kråkor flyger och kracksar högt över detta något som vill komma fram. Detta något som kråkorna sakta bryter ner.

Text: Johanna, textrader

Jag skriver ner sorger och vill krypa ner under täcket och försvinna. 

Ångest och osäkerhet gör allt så mycket svårare. Trots berörande ord så tar osäkerheten över. I långa stunder klarar jag inte av mig själv utan någon vid min sida. Jag skriker glädjerop för de fina vänner och syskon jag har men kvider åt den mörka ensamheten.

Text & foto: Johanna, textrader

Skrivet 10/8.

Natt.

Rummet är varmt efter solens varma strålar under dagen, det sitter kvar i luften och i rummets väggar. Sängen doftar svagt av lavendel och lakanet är mjukt och lent mot huden. En bris av härlig nattdoft kryper in i rummet genom den öppna springan mellan fönsterbänken och fönstret. Rummets tidigare något kvava luft byts ut mot den kalla och friska luften utomhus. Det är tyst. Alla sover. Natten inträder, nu även hos mig. Jag lägger undan pennan och skrivboken. Släcker lampan som lyser svagt och kryper ner djupt under täcket för att sedan somna in av stillheten.

Text: Johanna, textrader.