Tid till att andas. Tid till att tänka, att få strukturera sina tankar.

Det borde väl en få?

Text: textrader, Johanna.

Hösten är en känslosam årstid. Kanske är den själens årstid mer än naturens.

Text: textrader, Johanna.

Allt som idag känns så nära och bekant kommer en dag vara vaga eller förändrade minnen. Det som jag ser här och nu kommer en dag att vara borta. Något annat kommer att vara det där nära och välbekanta för mig. Allt förändras med tiden. En del saker är lätta att släppa och kan till och med kännas skönt att bli av med. Medan annat känns svårt att tänka sig utan. Ingenting består för alltid, det måste en acceptera.

Ungefär denna tanken fick jag igår när jag gick på en promenad på vägen i området där jag bor. Ibland kommer sådana tankar upp och de kan vara bra att fundera kring för att tavara lite mer på det en har och lättare släppa taget om det som inte längre finns eller kommer att försvinna inom en snar framtid. Men det är även tankar som bär med sig tyngd och sorg vilket jag inte behöver just nu. ... 

... ... ... ... ... ...

28/12-13

Lördag. Jag såg på filmen Romeo och Julia från 1996, la till inspirerande fotografier på min tumblr blogg och skrev ett inlägg här. Jag gick på en promenad med mitt huvud fullt av tankar, pratade med Sara, lagade vegansk middag, dansade galet till musik med Sara, drack kaffe och såg på filmen This is us. På kvällen pysslade jag collage och lyssnade på musik tillsammans med både Sara och Sofia och på sena kvällen spelade jag kort med Sofia, hon busade och så läste vi sagor för varandra innan vi somnade i samma säng.

29/12-13

Denna morgon har jag ätit frukost med Sara och tagit en dusch. Idag ska jag besöka en nära bekant som tyvärr ligger på sjukhus, det sprider sorg. På eftermiddagen kommer däremot min bror Marcus och hans flickvän Alexandra, det hoppas jag på ska bli mycket roligt. Jag har inte träffat de på ett tag så jag längtar efter att få ge min bror en varm och stor kram och de båda sina julklappar ifrån mig.

Jag önskar er alla en bra dag!

Text: textrader, Johanna.

En period nu så har det varit ovanligt lungt. Samtidigt som jag tycker att det är väldigt bra och skönt så oroar det mig. För jag vet att det snart kan vända. Även om du kan vara snäll så har du lätt för att nästan oförutsägbart vända i ditt beteende. Hur ska jag förhålla mig till dig? Hur ska en förhålla sig till en person en inte riktigt förstår? Som i många områden i livet ser saker och ting på ett helt annat sätt, och ofta har svårt för att ändra åsikt och uppfattning. När envisheten och egoismen tar över. Jag vill inte att det ska vara så här. Det är tungt och svårt.

Text: textrader, Johanna.

. Jag går omkring med mitt huvud fullt av tankar. Ord och bilder som snurrar runt. Hela tiden. Jag tänker på måsten men får inte kroppen att handla rätt. Medvetet, kanske omedvetet undviker jag dessa tråkiga måsten. Jag funderar, grubblar och drömmer. Även tankarna väljer att ibland undvika dessa måsten. 

. Tentaplugg. Ett stort måste. Jag har sparat dig till sist, låtit de lediga dagarna få vara lediga. Dricker kaffe, klickar mig in på youtube och ser på tv emellanåt för att orka. Litterär realism, Upplysningen, buddhism och hinduism och om olika ledartyper ska arbetas av, allt på nästan samma gång. Jag känner på mig att ångest och stress snart inte kommer att vara avlägsna känslor. Jag vill ju att allt ska gå bra.

. Jag vill skriva. Jag vill skriva bra. Men jag kan inte få mina händer att bilda orden och meningarna jag tänker på. Formuleringarna blir fel. Texens innehåll blir fel. Jag skriver inte.

. När jag är trött blir jag arg, och arg vill jag inte vara. Jag kan irritera mig på småsaker och snäser till fast jag i stället kunde ha sagt till. Stackars familjemedlemmar som får stå ut med denna jobbiga del av mig. Förlåt.

. Jag skrattar med er. När jag är med er känns det bra. Ni mina vänner är guldklimpar.

. Så för att sprida något fint så tipsar jag er om att se denna musikvideo. Och till alla er som på något sätt känner er kraftlösa eller opepp skickar jag cyberspacekramar och hoppas att styrkan snart kommer tillbaka.

Text: textrader, Johanna.

Hösten kommer. Jag känner det i bröstet. Jag känner det i huden, i huden på mina armar och mitt bröst som ropar efter en stickad kofta. Jag ser det utomhus. Om morgnarna täcks allt av en tung vitgrå dimma, på eftermiddagarna skiner en varm gyllene gul sol, naturen byter färg och löven faller av grenarna. Det är vackert. Hösten är vacker. Men hösten är även tung. Ju närmre vintern vi kommer desto mörkare och kallare blir det. Jag bär en tung känsla i kroppen och själen. Kulörerna blir färre både ute och inne. Det är nu okej att dricka litervis av kaffe och te. Det är nu okej att ta emot höst- och vinterdepressionen. Men jag får aldrig ge mig hän åt sorger och svårigheter.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

Det är mycket som man måste ta ställning till som människa, viktiga saker som kräver ställningstaganden men som kan vara otroligt svåra. Mitt huvud och sinne fylls av mängder med frågor, frågor som påverkar mitt handlande och människor jag väljer att umgås med. Ibland vill jag att saker och ting ska vara lättare, att inte så många funderingar och åsikter tynger mig. Men der är så betydelsefullt och kan inte lämnas åt sidan. Svårast blir det när två saker motsäger varandra, för hur gör jag då? Och hur gör man när ens åsikter har ändrats, eller utvecklats?

Detta handlar inte om en sak utan flera och jag vet att det finns andra som ställer sig de här frågorna vad det än kan handla om som betyder något.

Text: textrader, Johanna

Rönnen har fått bär, löv från trädens kronor gulnar och faller till marken, kalla vindar blåser, himlen bär ofta gråa moln och då och då kommer det regn. Hösten har börjat att sätta sina rötter och kommer med en allt snabbare fart. Jag är inte redo. Inte än. Jag tycker inte att det känns som att sommaren är klar ännu. Att sommaren inte har givit allt som den har att ge. Det känns även som att jag inte riktigt tog hand om sommaren. Lät jag den glida förbi? Eller var det så att jag inte hann med i dens fart? Eller handlar det mer om tid än årstider? Hösten innebär så mycket mer än bara naturens förändringar. Jag tänker på nuet och glädjer mig åt att jag det senaste har fått vara kring flera fina männikor och att ett äldre starkt vänskapsband åter igen har fått den tid som den behöver (men vi båda vet att det funnits där, att vi har varandra!). Jag tänker på framtiden. Hur kommer den att bli? Kommer jag att ha tillräckligt mycket kraft?

Och om bara en dag börjar skolan. 

Text: textrader, Johanna