Det är inte rättvist. Det är inte alls rättvist. Varför? Förtjänar jag det? Borde det vara så här?

Jag kämpar med min styrka. Jag kämpar med att må bra. Varför gör ni det svårare för mig?

Är detta kärlek? Är detta omsorg?

Hur ska jag kunna le när mitt hjärta brister, magen värker och tårarna rinner?

Det är inte lätt när det är svårt.

Jag får inte falla ihop. Jag bara får inte falla ihop.

Text: textrader, Johanna (dock inte rubriken).

Rönnen har fått bär, löv från trädens kronor gulnar och faller till marken, kalla vindar blåser, himlen bär ofta gråa moln och då och då kommer det regn. Hösten har börjat att sätta sina rötter och kommer med en allt snabbare fart. Jag är inte redo. Inte än. Jag tycker inte att det känns som att sommaren är klar ännu. Att sommaren inte har givit allt som den har att ge. Det känns även som att jag inte riktigt tog hand om sommaren. Lät jag den glida förbi? Eller var det så att jag inte hann med i dens fart? Eller handlar det mer om tid än årstider? Hösten innebär så mycket mer än bara naturens förändringar. Jag tänker på nuet och glädjer mig åt att jag det senaste har fått vara kring flera fina männikor och att ett äldre starkt vänskapsband åter igen har fått den tid som den behöver (men vi båda vet att det funnits där, att vi har varandra!). Jag tänker på framtiden. Hur kommer den att bli? Kommer jag att ha tillräckligt mycket kraft?

Och om bara en dag börjar skolan. 

Text: textrader, Johanna

2/8.
Ett sms till min syster från altanen:
Jag märkte att det inte gick att ändra volymnivån när jag hade lurarna inkopplade i det svarta uttaget så jag bytte till det gröna. Hela mitt bröst hoppade till när volymen blev så hög att jag trodde jag skulle spräcka mina trumhinnor! Läskigt men i efterhand även roligt (roligt pga min reaktion & känslan av att vilja skratta efteråt & berätta det för någon). Puss.

Jag sitter under en filt på en stol på altanen, lyssnar på musik på min bärbara CD-spelare, pillar med mobilen, tänker tankar och drömmer. Åt frukost för en timma sedan och drack kaffet. Ser ut som en toker i håret och bär endast ett par trosor och en t-shirt på kroppen. Vill sitta kvar här, kanske hela dagen. Men det kan jag inte för när som helst väntas mina mor- och farföräldrar komma. Då förväntas jag vara i ordning fixad.

Och i huvudet och bröstet drömmer jag om kärlek från en annan sort.

Text: textrader, Johanna.

10/7. En dag i juli är som en dag i oktober. Sommaren vill inte riktigt blomma ut. Den tvekar, låter oss möta dens gröna löv och knoppar men inte kronbladen. Världen är grå och kall och blåser hårda vindar. Världen är i ständig förändring och kommer snart att gå sönder. Vår jordglob är som en ömtålig glaskula som skadas av våra slag.

Text & fotografier: Johanna, textrader.

Vårgrönskan, värmen och extra lediga dagar får mig att må bra.

Text och foto: Johanna, textrader.

Kopp efter kopp, slukar ångesten i kaffekoppar. Tanke efter tanke, drunknar i tankar som sveper över mig som en flodvåg. Bok efter bok, läser som att det inte finns någon morgondag och drömmer om världar utifrån verkligheten. Låt efter låt, låtsas att det är mig de sjunger till och skänker kärleksförklaringar.

Mia sitter nersjunket i en soffa längst in i ett tyst hörn inne på bibloteket. Det är hennes favorit plats. Det är där hon känner ro och tillfredsställelse. Hon skriver en lista över mål och drömmar i livet. Hon har bestämt sig för att inte längre bara vara och drömma om bättre liv. Hon tänker leva sitt egna liv, och göra det till hennes drömliv. Hon tänker i alla fall känna sig nöjd över att vara den hon är och inte jämra sig över onödigheter. Hon har lovat sig själv att inte längre fly från verkligheten och glömma bort sitt egna liv ... Hon tänker om. Stryker tanken och omformulerar den. Att drömma och fantisera är okej för det kan vi må bra av, men jag ska se min verklighet och vara den jag är.

I denna stund känner Mia att detta är en nystart för hennes liv. Hon skriver ner sin första punkt.

* Våga släppa in fler människor i mitt liv. Våga att våga.

... ... ... ... ... ...

Hm ja eh, detta blev kanske en något löjlig skriven text men äch, ibland är livet så.

Text: Johanna, textrader

Det är redan den 24 mars och när jag tänker på att det snart bara är två månader kvar till sommarlovet blir jag stressad och ångestfylld men även glad och längtansfylld. Det är en jobbig tid för mig just nu och det har det varit ett bra tag. Kanske har ni märkt det i mina inlägg? Jag har härliga vänner och ibland gör jag saker som jag tycker om mycket, men stress, sorg och bisvikelse tar över. Skolan är intensiv och fram till sommaren har jag många inlämningsuppgifter, skrivuppsatser, redovisningar och prov att göra. Åh. När terminen är slut blir det förmodligen lugnare inom mig.

I fredagskväll mådde jag bra. Efter en mindre rolig skoldag träffade jag många energifyllda, glada och snälla människor. Jag fick höra stärkande ord, krama vänner, skratta och lyssna på livemusik. Då tyngde inte svårigheter ner mig, jag var glad. Det är sådana stunder som jag behöver. För när det är jobbigt behövs stunder till att må bra för att man ska kunna klara sig igenom det som är motstridigt.

Hur mår ni? <3

Text: Johanna, textrader.

Dagen bar med sig alla chanser till att bli bra, det var en ledig dag som började lugnt och vädret var fint. Varför var du då tvungen att förstöra det? Jag tog fel beslut och ställer fortfarande mig själv frågan varför jag ger det mer försök. Varför förstår jag inte att det inte är bra för mig? Vi får bara ett liv att leva och det måste vi ta tillvara på. Den tanken pressar mig. År som gått och stunder som passerar. Den lediga dagen och det fina vädret var inte längre lika lockande. Oddsen att dagen skulle bli bra var minimal.

Det är längtan och rädsla som gör att jag på något sätt tar mig vidare. Som får mig att genomgå dessa dagar.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Jag står vid fönstret och tittar ut över tomten, vägen, åkern och skogen genom glasrutan. Jag ser allt liv utanför och tänker på mitt liv här inne. Stegvis förvandlas vinternaturen till vår, det fyller mig med hopp eftersom jag hela tiden närmar mig det jag längtar efter. Jag hör din röst. Den för med sig värme och tilltro. Om du var här. Om du fanns närmare. Jag vet att man inte ska tänka på meningar som börjar med ordet om, jag gör det i alla fall. Då vet jag att det åtminstone finns någon med mig.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Jag slog numret. Jag vågade ringa. Jag vågade berätta. Jag tycker inte om att besvära andra och att föra över mina problem på andra människor. Ibland måste man det. Ni fanns för mig. Ni gav mig tröst för stunden och för det är jag otroligt tacksam. Jag blev lugn. Kärlek räddar oss. Inte bara kärleken mellan ett par utan all kärlek, och alla varelser behöver kärlek.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Det var mycket länge sedan sist. Jag kan inte minnas när men jag minns ännu hur det känns. Det är detta jag behöver, och det tror jag att även du gör. Om jag inte tolkar fel så mår du likt som jag bra utav det. Som med kärlek så behöver vi närhet. Vi bör tala. Vi  måste lyssna. Vi behöver fråga. Vi behöver se till varandra. Vi måste emellanåt le. Vi får inte glömma att kramas. Detta stärker oss inne från och ut. Jag kände mig som när jag var yngre. Känslan av lättnad och inte börda.

Text: Johanna, textrader