- Vårens ankomst fyller mig med glädje. Nattmörka morgnar ersätts av ljus som genom fönstren lyser upp husets alla rum. Jag slipper huttra av kyla när de kalla minusgraderna blir till svala plusgrader. I stället för den mörka dysterheten lyser solen gul och gör så att det spritter inuti mig. Ljuset fyller mig med energi och positivitet.

- Jag tycker äntligen att det är mycket behagligt att promenera den biten jag har till närmsta buss. Jag fyller lungorna med frisk luft, värmer ansiktet i solens sken och lyssnar på glädjespridande musik eller radio.

- Jag känner mig sorgsen, ibland ensam och ofta mår jag mindre bra. Hur mycket ork har jag kvar?

- Jag längtar till att det ska bli ännu mer vår. Jag ser fram emot värme, grönska och fågelkvitter!

- Till dig min kära vän och din familj skänker jag styrka och ro. Jag hoppas att ni mår bättre och att jag inom en inte allt för lång framtid kan få omfamna dig min fina.

Text: Johanna, textrader

.

1. Jag spenderar tid med vänner över flera koppar kaffe och diskuterar om livet.

Vi: Pratar. Skrattar. Gråter. Ångrar. Kramas. Saknar. Längtar.

.

2. Olika relationer i mitt liv ger mig olika känsor i kropp och själ. Kan det skifta så oerhört fort mellan känslor? Ja.

Otröstbar. Ensam. Nedbrytande. Ledsen. Glad. Betydande. Stöttande.

.

3. Och att ha kraften att stå rakt och inte sjunka ihop.

.

Text: Johanna, textrader.

Efter fem dagar i skolan är det åter helg, vilket jag alltid känner är behövligt. Det är då som man får tid med nöjen och sömn. Fast att kompensera teoretiska lektioner med bild och formgivning i skolan är nöjsamt (även om inte alla teorilektioner är tråkiga).

Eftersom det då är fredag idag så var min plan att träffa några av mina vänner denna afton. Men när tröttheten tar över och jag sover bort mina pluggtimmar efter hemkomsten blev det i stället att stanna hemma för att skriva klart en essä i svenska. *Suck. Varför? ... Så i utbyte mot en filmkväll och samtal med vänner bryggde jag mig en kopp kaffe, pluggade och tog hand om min katt (här hemma har vi två nyligen opererade katter). Jag är i alla fall glad över att skrivuppgiften nu är färdig och in skickad.

Så nu tänker jag byta om till min pyjamas och göra min familj (som sover.) sällskap i TV-soffan.

Jag hoppas att er kväll är bra!

(Typiska instagram foton)

Jag skulle kunna summera min julhelg i en uppradad lista, men det finner jag ointressant. Den var som många andra jular, väldigt fin men även lite ledsam. Och längtan att fortfarande få vara i Värmland hemma hos mina morföräldrar finns inom mig. Att det blev en tidigare hemfärd på annandag jul gjorde den längtan ännu större. Däremot så är jag otroligt glad och tacksam för de fina presenterna jag fick, tack så hjärtligt!

I mina tankar är jag en aning osäker och i bröstet ensam. För tillfället är det enda härliga med att vara hemma att få gosa med katterna, att äta frukost ensam med min ena syster och att jag har ett eget rum som jag får vara i. Idag ska jag försöka bota ensamheten och sorgen med att tänka positiva tankar och umgås med mina systrar.

Text och foto: Johanna, textrader.

Morgonposten ligger på köksbänken, han tar dagens tidning i den vänstra handen, i den högra bär han sitt morgonkaffe. Så går han och sätter sig i stolen mitt emot henne vid köksbordet. Hon bläddrar redan i en annan tidning med ansiktet böjt ner mot texten. Hon sitter med den högra foten på stolen och med benet tryckt mot bröstet, och i den vänstra handen har hon sitt morgonkaffe. På bordet står frukosten uppdukad. Det är ljust, den starka morgonsolen lyser in i rummet genom fönstret. Hon tittar upp mot honom och ler, han ler tillbaka och tar en tugga av sin smörgås. Hon ställer ner sin kaffemugg på bordet och sätter på radion som står plaserad på köksbordets ena sida, morgonnyheterna strömmar ut ur apparaten. Det är stilla och lungt.

När de båda har bläddrat färdigt i sina tidningar sitter de kvar, tar sig en påtår av kaffet och börjar att samtala om allt och inget. Och så sitter de en bra stund till. Men när kaffet är uppdrucket och samtalet avslutat reser de sig för att duka av. När allt i köket är på sin plats vänder de sig mot varandra, krama om varandras kroppar och kysser varandras läppar.

Varje morgon är inte den andre sig lik men det är för de båda en viktig stund. En lång morgon tillsammans förgyller deras dag.

Text: Johanna, textrader.

- Visst drömmer vi om att åka till Frankrike? Frågade flickan pojken.

- Visst drömmer vi om att få omringas av det franska språket medans vi vandrar längst gamla gator och besöker hörncaféer? Och att få bo i en gammal lägenhet med en balkong? Fortsatte flickan frågande.

Pojken sa inget men tittade på flickan.

- Visst ska vi resa dit tillsammans min kära, sa flickan.

Pojken reste sig och gick upp ur sängen. Han tog några steg mot det vidöppna fönstret och stängde det. Sedan vände han sig mot flickan och sa.

- Jag älskar dig min fina. Visst drömmer jag om att upptäcka Frankrike med dig, men mest av allt så drömmer jag om att få uppleva livet tillsammans med dig. Frankrike är en liten del av det.

- Vad mitt hjärta och min själ just nu mig säger så ska du få göra det. Så länge våra hjärtan dras till varandra och våra själar hör ihop ska vi uppleva dagar tillsammans, svarade flickan.

Text: Johanna, textrader

Hon har många gånger funderat kring sin egen existens, hur allt uppstod och hur allt kommer att sluta. Vad är meningen med livet? Vad är min uppgift på jorden? Vad händer egentligen när jag inte längre finns till? Är jag normal? Ju längre hon tänker på dessa frågor desto rörigare och mer oförståeliga blir hennes tankar. Och när hon tappar koncentrationen helt börjar hon att tänka på henne. Hon som hon är kär i men som inte är kär i henne. Det hugger till i hennes bröst.

Kärlek. Vad är egentligen kärlek? Hon minns att hon en gång frågade sin mamma vad kärlek är när hon var liten. Mamman hade svarat att kärlek är när två personer tycker väldigt mycket om varandra, eller att en person tycker väldigt mycket om en annan person. Att när en person är kär så pirrar det i hela dens kropp, att det känns som fjärilar i magen och att den som är kär ofta är väldigt glad. På den personen som är kär så mår hjärtat bra. Det är den lyckliga kärleken. Men mamman glömde att berätta om den olyckliga kärleken. Den kärleken som får en person att känna en stark åtrå till någon som den inte kan få, som gör att kroppen fylls av saknad. Att hjärtat bultar krampande och magen värker. Att i stället för att känna glädje så känner personen sorg och ensamhet. I den personen som är olyckligt kär mår hjärtat dåligt.

Hennes tankar återgår till frågorna om livet. Om livet fortsätter att vara så här, vad lever jag då för? Vad är meningen med min existens? 

Hon frågar sin mamma varför hon inte berättade om den olyckliga kärleken när hon en gång frågade vad kärlek är. Mamman svarade att hon var för lite för att få veta. För om hon hade berättat så fanns det en chans att flickan skulle bli rädd för kärleken och därmed kanske aldrig få uppleva det vackra som den goda kärleken bär med sig. För det är så lätt att ett litet barn undviker det som kan skada eller såra.

Mamman sa att olycklig kärlek är svår att gå igenom, men att flickan är stark och kommer att klara det. Du är aldrig ensam mitt barn, det får du aldrig tro. Och du ska även veta att olycklig kärlek kan vända.

Text: Johanna, textrader.

Ser ni flickan vid vägens kant?

Amelas kinder är röda av köld och hennes läppar är spruckna. Den tunna huden som klär hennes smala ben bränner av kyla. Vintern har ankommit. Snöflingor dalar ner från skyn och landar mjukt som fjädrar på marken som blir mer och mer snötäckt.

Amela har mörkt, långt och tjockt hår, och hennes hud är tunn, mjuk och blek, ett utseende likt Snövit i sagan om Snövit och de sju dvärgarna. Hon har fylliga läppar i form och färg som kronbladen på en röd sommarblekt ros. Flickan är vacker men skör.

Hon vandrar pulserande i snön vid vägens kant. Hon gömmer sitt ansikte i den stora beiga stickade halsduken som hon bär kring halsen för att hålla värmen bättre och så att det inte ska sticka lika mycket om huden i hennes ansikte. Hon vet inte vart hon ska. Amela har inget hem.

Hon hade ett hem. Men hemmet försvann. En dag hände något som gjorde att Amela inte längre klarade av att bo med hennes pappa, så hon gick. Hon vandrade bort från det hon hade, men det hon hade var inget att ha. Det hade brustit inuti Amela för länge sedan.

Man kan tro att denna flicka är en ensam själ, men så är det inte. För om vi låter henne vandra längst vägens kant några få minuter till så kommer hon att komma fram. För ett kvarter bort i ett hörn av en gammal byggnad finns ett café, och låter vi Amela gå in där så kommer hon att få möta någon hon ännu inte känner men som hon kommer att dela sitt fortsatta liv med. Det är Amelas öde att gå där hon går. Hon tror att hon strosar fram utan ett mål, men icke. Detta är Amelas dålda öde. Det vill säga om vi tillåter oss att tro på ödet. Så snälla låt denna ensamma flickan gå vidare.

/ Likt som texten om hon som väntade och var kär så skrev jag denna här och nu, rakt upp och ner. Fri och lättsam skrivning för att rensa huvudet. Prova det om du inte gjort det tidigare. Textens mening kan nog tolkas olika, så tolka den som du vill.

Text: Johanna, textrader