Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

Dikt av Eeva Kilpi.

Igår såg jag den brittiska popgruppen One Directions film This is us på bio tillsammans med min syster Sara och våra vänner Anneli och Angelica. Det är en dokumentär om hur de blev kända, deras utveckling, lite från privatlivet och deras musik. Den var mycket bra gjord, rolig, fin och charmig. Om du är en directioner eller endast tycker om deras musik så är den att rekomendera!

Ha det bäst!

Text & Fotografier: text textrader, Johanna. Bilderna är ej mina.

Your hand fits in mine 
Like it's made just for me 
But bear this in mind 
It was meant to be 
And I'm joining up the dots 
With the freckles on your cheeks 
And it all makes sense to me 

I know you've never loved 
The crinkles by your eyes when you smile 
You've never loved 
Your stomach or your thighs 
The dimples in your back at the bottom of your spine 

But I'll love them endlessly 

I won't let these little things slip out of my mouth 
But if I do, it's you, 
Oh it's you, 
They add up to 
I'm in love with you, 
And all these little things 

You can't go to bed, 
Without a cup of tea, 
And maybe that's the reason 
That you talk, in your sleep 
And all those conversations 
Are the secrets that I keep 
Though it makes no sense to me 

I know you've never loved the sound of your voice on tape 
You never want to know how much you weigh 
You still have to squeeze into your jeans 
But, 

You're perfect to me 

I won't let these little things slip out of my mouth 
But if it's true, 
It's you, 
It's you, 
They add up to 
I'm in love with you, 
And all these little things 

You'll never love yourself 
Half as much as I love you 
You'll never treat yourself right, darlin' 
But I want you to, 
If I let you know, I'm here for you, 
Maybe you'll love yourself, 
Like I love you 
Oh 

And I've just let these little things 
Slip, out of my mouth, 
'Cause it's you, oh it's you, 
It's you, 
They add up to 
And I'm in love with you, 
And all these little things, 

I won't let these little things 
Slip, out of my mouth, 
But if it's true, 
It's you, it's you, 
They add up to, 
I'm in love with you, 
And all your little things

Little things, One Direction.

Det är mycket som man måste ta ställning till som människa, viktiga saker som kräver ställningstaganden men som kan vara otroligt svåra. Mitt huvud och sinne fylls av mängder med frågor, frågor som påverkar mitt handlande och människor jag väljer att umgås med. Ibland vill jag att saker och ting ska vara lättare, att inte så många funderingar och åsikter tynger mig. Men der är så betydelsefullt och kan inte lämnas åt sidan. Svårast blir det när två saker motsäger varandra, för hur gör jag då? Och hur gör man när ens åsikter har ändrats, eller utvecklats?

Detta handlar inte om en sak utan flera och jag vet att det finns andra som ställer sig de här frågorna vad det än kan handla om som betyder något.

Text: textrader, Johanna

Fotografier: textrader, Johanna

Jag har fastnat för The 70´s show igen. När jag gick i fyran och femman brukade jag jämt se på det efter skolan vid klockan fyra på eftermiddagen och äta mellanmål. Sedan slutade det att visas på tv4. Men jag och Sara upptäckte för ett tag sedan att det nu går varje vardagskväll på Comedy central och att det finns att se på nätet. Så nu ser jag ibland avsnitt jag inte sett, inte minns och har sett. Jag och Sara tycker även om att se det tillsammans och sjunger med i introsången.

Det är inte rättvist. Det är inte alls rättvist. Varför? Förtjänar jag det? Borde det vara så här?

Jag kämpar med min styrka. Jag kämpar med att må bra. Varför gör ni det svårare för mig?

Är detta kärlek? Är detta omsorg?

Hur ska jag kunna le när mitt hjärta brister, magen värker och tårarna rinner?

Det är inte lätt när det är svårt.

Jag får inte falla ihop. Jag bara får inte falla ihop.

Text: textrader, Johanna (dock inte rubriken).

Rönnen har fått bär, löv från trädens kronor gulnar och faller till marken, kalla vindar blåser, himlen bär ofta gråa moln och då och då kommer det regn. Hösten har börjat att sätta sina rötter och kommer med en allt snabbare fart. Jag är inte redo. Inte än. Jag tycker inte att det känns som att sommaren är klar ännu. Att sommaren inte har givit allt som den har att ge. Det känns även som att jag inte riktigt tog hand om sommaren. Lät jag den glida förbi? Eller var det så att jag inte hann med i dens fart? Eller handlar det mer om tid än årstider? Hösten innebär så mycket mer än bara naturens förändringar. Jag tänker på nuet och glädjer mig åt att jag det senaste har fått vara kring flera fina männikor och att ett äldre starkt vänskapsband åter igen har fått den tid som den behöver (men vi båda vet att det funnits där, att vi har varandra!). Jag tänker på framtiden. Hur kommer den att bli? Kommer jag att ha tillräckligt mycket kraft?

Och om bara en dag börjar skolan. 

Text: textrader, Johanna