Bilder: Målningarna/bilderna är inte mina.

Vägen i ens liv är som sagt inte rak och mörka moln kan komma över en, men under sträckans gång kommer det många, i alla fall flera saker som lyser upp och ger värme och glädje.

6/9
Jag fick en biljett till Håkan Hellströms konsert i december! En fin person som har skrivit låtar med texter och melodier som givit mig kraft.

26/9
Jag tatuerade mig. Nu sitter orden där. Mina ord som står för så mycket i mitt liv.

27/9

Efter skoldagen var jag i Göteborg på teater med kära vänner. En får passa på när skolan betalar för biljetten! Trots att pjäsen var tragisk/deprimerande så var skådespelarna och skådespelerskorna duktiga och vistelsen rolig. 

28/9
På morgonen beställde/köpte jag och min syster med hjälp av våra föräldrar biljetter till One Directions konsert i sommar! Deras sätt att vara på och musiken som de gör ger mig glädje och styrka.

Jag var på bokmässan med min vän Elin, Sara och mina föräldrar. Jag köpte tre böcker var av en fick jag signerad av Nanna Johansson. Jag lyssnade på, såg och fotograferade Jonas Gardell. Hans föredrag var fint och berörde. Sara och Elin fick sina böcker signerade av honom. Sedan så såg jag fler kändisar bland folkmassan, drack gott och bra kaffe och åt hyfsat god mat.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

[Bild]

Jag ligger i min säng, med raggsockar på, med en urdrucken kaffemugg vid min sida, läser fina blogginlägg och äter mörk choklad. Bör och ska men vill inte göra skolarbeten. Egentligen vill jag bara läsa.

Texten i bilden ovan tycker jag är vacker. Den värmer mitt bröst och i mitt huvud hör jag mig själv säga, ååhh! För så ska det vara.

Text och fotografier: Bilden är inte min. Text, textrader Johanna.

Om man är mycket liten är det svårt att fatta att världsrymden är kolsvart och aldrig slutar, och att jorden är en förvinnande liten gnista av livet.

Tove Jansson, Kometen kommer - baksidan.

Fotografier: textrader, Johanna.

Jag hoppas så mycket att det värker i hjärtat. Så många saker som betyder mycket för mig får hinder framför sig. Jag väntar och längtar förgäves. Det känns som att inget som jag verkligen vill kan gå bra från början, i mitten och till slutet, det blir alltid ett snesteg på vägen. Ett slag. Det känns som att världen inte är på min sida. Kroppen vill säga emot. Mina tankar vill säga emot. Hela jag vill säga emot. Jag känner för att låta tårarna rinna ner för mina kinder och låta huvudet vila mot en kudde. Jag vill vila ut och ge mig själv energi. Jag vill kramas. Jag vill känna en annan människas närhet, en annan människas kropp tätt intill mig. Jag vill dela tankar med en annan person. Jag vill se lyckan framför mig, och le åt allt och inget.

Text: textrader, Johanna.

13/9
Det finns inget kvar. Rädslan för dig är stark och förtroendet svagt. Sängen är min tillflykt och täcket min sköld. Men det räcker inte till.

14/9
Min kropp skakar, mina tårar rinner ner för mina kinder och magen gör ont. Min syster, min bror och mina vänner är mina pelare som håller mig uppe.

På kvällen hade jag och Sara firande tillsammans med ett gäng av våra fina vänner. Det blev en lång kväll och natt och jag var jätte trött när det väl var dags för att sova. För trött kan en bli efter en mycket mysig och rolig kväll.

15/9
Det är en mörk höstdag. På morgonen vaknade jag med Nathalie vid min sida. Tillsammans med Sara åt vi en mysig frukost och pratade om livet i flera timmar. På eftermiddagen tog vi en promenad och sedan åkte hon hem. Min kära vän.

Tröttheten tar över kroppen av städning och mulet väder. Jag dricker en kopp kaffe utan önskvärt resultat. Tänker tankar och gör annat istället för hemuppgifter. Vill sova. Vill se en film. Vill kramas.

Text & fotografier: textrader, Johanna

Hösten kommer. Jag känner det i bröstet. Jag känner det i huden, i huden på mina armar och mitt bröst som ropar efter en stickad kofta. Jag ser det utomhus. Om morgnarna täcks allt av en tung vitgrå dimma, på eftermiddagarna skiner en varm gyllene gul sol, naturen byter färg och löven faller av grenarna. Det är vackert. Hösten är vacker. Men hösten är även tung. Ju närmre vintern vi kommer desto mörkare och kallare blir det. Jag bär en tung känsla i kroppen och själen. Kulörerna blir färre både ute och inne. Det är nu okej att dricka litervis av kaffe och te. Det är nu okej att ta emot höst- och vinterdepressionen. Men jag får aldrig ge mig hän åt sorger och svårigheter.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

- Jag känner för att gå i ide.
- Gör då det.
- Men det kan jag ju inte göra.
- Varför inte det då?
- För att det inte går.
- Jaha, och varför går inte det?
- För samhället sätter krav på oss. Krav som vi måste uppfylla. Som människa har du inte tid eller tillåtelsen att gå i ide för några månader. Hur hade samhället då sett ut?
- Ja det vet ju inte jag. Lugnt och tyst kanske?
- Hm ... Ja. Men som sagt det går ju inte.
- Har du provat?
- Nej, självklart inte.
- Hur vet du då att det inte går?
- Det vet jag inte. Däremot tror jag starkt på att det inte går.
- Hur kommer det sig?
- För att det finns så mycket som vi måste göra, men ändå så lite. Alla byggstenar behövs för att huset ska stå stadigt kvar men ändå så ligger de bara där och vilar.
- Är det så?
- Egentligen så vet jag inte.
- Nej. Det är mycket som vi egentligen inte vet någonting om. Ibland är det okej, ibland inte.
- Ja, jag får nöja mig med en hederlig höst- och vinterdepression.

Text: textrader, Johanna. Denna text är skriven här och nu, utan några eftertankar eller bearbetningar. Ibland är det lättare så.