Direktlänk till inlägg 12 september 2013
Hösten kommer. Jag känner det i bröstet. Jag känner det i huden, i huden på mina armar och mitt bröst som ropar efter en stickad kofta. Jag ser det utomhus. Om morgnarna täcks allt av en tung vitgrå dimma, på eftermiddagarna skiner en varm gyllene gul sol, naturen byter färg och löven faller av grenarna. Det är vackert. Hösten är vacker. Men hösten är även tung. Ju närmre vintern vi kommer desto mörkare och kallare blir det. Jag bär en tung känsla i kroppen och själen. Kulörerna blir färre både ute och inne. Det är nu okej att dricka litervis av kaffe och te. Det är nu okej att ta emot höst- och vinterdepressionen. Men jag får aldrig ge mig hän åt sorger och svårigheter.
Text & fotografier: textrader, Johanna.
Vi stod i samma kassakö i en av centrums livsmedelsbutiker. Snabbt tittade vi båda på varandra. Det jag minns av dig är att du såg trevlig och glad ut. Du hade fina ögon. Hur ska jag agera när jag möter en främmande människa som jag för stunden finne...
"Attention is the rarest and purest form of generosity."
Lördag, en dag med min vän Nathalie. Det kändes väldigt behövligt och betydelsefullt att få vara med någon, med en vän, efter att ha fått gå igenom något riktigt jobbigt. Vi pratade och bara var med varandra som sällskap. Det kändes väldigt bra. ...
Det var bättre ett tag mellan oss. Jag trodde det var bra. Nu har allt rasat. Kanske förstördes det för länge sedan men att det nu blev synligt. Det var nu det verkligen bevisades. Finns du kvar? Har du någonsin funnits? Vad har varit sanning och vad...