Sittandes i Tvsoffan klädd i en klänning i retromodell och en allt för stor kofta, med oborstat hår i hästsvans och glasögon på nästippen. Med TVn på slagen, datorn i knät, en bok i min ena hand, en urdrucken kaffemugg på bordet framför, trötta ögon och ett huvud fullt av oroliga tankar. Det är jag i denna stund.

Text: Johanna, textrader

Jag fortsätter att göra små julting, som att läsa Hus och Hems julspecial, lyssna på julmusik, titta på julkalendrar och dricka julte. Och när det bara blir kallare och kallare måste mer bäras på kroppen.

23/11- 12

Kvällen trädde fram och läger- helgen började. Möte med vänner, bekanta, främlingar och Gud.

24/11-12

En trött och lång dag med glädje och små besvär. Trevlig frukost med vänner, möten med bra seminarium, tävlingar, lovsång, middag på favorit fiket  i hemstaden och efterhängande personer (för jobbigt.). Så somnade jag till en film på kvällen.

25/11-12

Jag besökte årets första julmarknad i ett gammalt slott på en gård med familjen. Där tittade vi på mängder av fin fina hantverk och jag fick en mössa i en gammal modell. Jag provsmakade på bröd, sylt och annat i matboden där vi  även köpte julknäckebröd, knäckebröd med rostade solrosfrön och linfrön, limehonung, marknads godis och nötter och korv av två olika slag (som jag inte kommer att äta av^^). Så fikade vi i ett stall, jag drack en kopp kaffe och åt julgröt. Innan vi gick där ifrån klappade jag och mina systrar en fin häst på mulen.

På kvällen med syster framför TVn dracks årets första kopp med glögg med russin och mandel i. Snön föll från skyn, men ersattes av regn och försvann lika fort som den kom.

Snart träder december fram med mera julbestyr. Jag hoppas att det blir bra. Längtar det gör jag i alla fall!

Text och foton: Johanna, textrader

Hon sitter där. Hon sitter där och väntar. Hon väntar på någon. Någon som betyder mycket för henne. Minutrarna känns långa. Väntan är obegripligt tärande. Sekundrarna känns som minutrar och minutrarna känns som timmar. Hon har suttit där i fyra minuter men för henne känns det som minst fyra timmar. För när hon väntar på något som hon så mycket längtar efter ändras tidens tackt i hela universum. Väntan är plågsam. Hon blir otålig. 

Parkbänken är hård och kall. Hon vet inte om hon ska sitta, stå eller gå. Hon vill inget. Hon vill sitta för att hon inte orkar att stå eller att gå. Hon vill stå för att den hårda och kalla parkbänken får hennes rumpa och lår att krampa eller har de domnat? Hon vill gå för att fördriva tiden på något vis, gå för att hon är rastlös. Men hon orkar inte. Så hon beslutar sig för att sitta.

Hon tittar åt vänster, sedan åt höger, efter det fram och sedan bak. Hon gör det igen. Igen. Och igen. Nu har det gått fem minuter.

Tankarna är motstridiga och vill inte kretsa kring något annat än på hur lång väntan är och på hur långsamt tiden går, även fast hon försöker så gott hon kan att tänka på andra ämnen. Det är bara väntan.

Sex minuter. Sju minuter. Åtta minuter. Nio minuter. Nio minuter passerar i en takt som känns som en livslängd.

Tio minuter. Hon vill skrika. Varför plåga mig så? Att vänta är plågsamt, men känslan som får tiden att gå i slowmotion är bara för mycket! Åter igen otålig.

Hon ser honom. Hon kan inte vänta på att han ska komma fram till parkbänken där hon sitter, det tar allt för lång tid. Ja just det, tid. Hon springer till honom. Flickan är lycksalig. Hon omfamnar honom och han tar emot henne och besvarar omfamningen. Sedan kysser de varandra. Flickan och pojken lever i varandra. De delar varandras kroppar, flyter samman av förälskelse.

Hon kan inte besluta sig för om hon ska vara i hans famn för att få ha honom runt sig, om hon ska gå bredvid honom och hålla hans hand, kyssa hans smultronröda läppar eller stå framför honom för att kunna se in i hans vackra gröna ögon. Hon vill allt.

Tiden med den som hennes hjärta bankar lite extra för, med den som gör att hon kan leva, som får hennes hjärta och blodomlopp att fungera går i en allt för snabb fart. Minutrarna känns som sekundrar och timmarna känns som minutrar. Hon är glad, lycklig och kär.

När de skiljs åt känner hon sorg i bröstet. Hon är inte hel. Varför ska sorg och plåga få så mycket tid medans glädje och lycka flyger förbi?

Med en känsla nästan så stark som melankoli tar hon farväl av honom. Vägen hem är lång. Utan honom står tiden nästan still.

/ Åh kära ni tyck inte illa om mig om texten inte är bra skriven. Jag skrev den här och nu, direkt från tankarna. Jag vet inte äns om den är läsbar av andra?!

Text: Johanna, textrader

22/11- 12. Som i en dagbok.

Igår ersattes morgon kaffet med kofeinfritt rött vaniljte och idag saknades kaffet på morgonen med. Inget kaffe. Ingen värme. Tankar. Nyheter. Stress.

Det är kalla dagar nu förtiden. Jag var i skolan som jag vanligtvis brukar vara mellan måndag och fredag. Jag var trött. Så otroligt trött. Vi pratade om sömn, dess betydelser och följder på psykologin. Jag ville sova, somnade nästan.

Så tog jag bussen hem från en stad till en annan. Somnade kort. Ovanligt? - Nej. Tog sedan nästa buss och gick därefter 2,5 km. Det var blött och mörkt. - November är sådan.

Jag lagade mat. Hade svårt för att veta vad. Det blev min variant av tomatsoppa. Ganska god.

Kokade kaffe. Det luktar himelskt. Morgon kaffet blev kvällskaffe. Längtan.

Skriver. Skriver lite till. Sitter vid datorn. Ska se på julkalendrar från förr och andra intressanta program. Sedan läsa. Läsa och därefter sova, eller TV- tittande?

Kanske skriver ett till inlägg här...

God kväll. 

P.s Inte glömma att lösa morgondagens stress. Hur ska jag hinna allt?

Text: Johanna, textrader

Julkänslor väcks till liv när mörkret fortare träder fram på eftermiddagen och julbelysning lyser upp stadens gator. Med en stor stickad kofta bärandes på kroppen, en kaffekopp i handen, tända stearinljus, samtal kring julbestyr med mor och lilla syster och tittandes på gamla julkalendrar tar jag fram julkänslan lite till. Det får november att kännas lite bättre och mindre trist. Även om det dystra bärs inom mig och att jag är på min väg mot att bli sjuk så får jag försöka att se till det som är positivt.

Som för att utöka bildarkivet lägger jag upp ett foto på min katt som myser. En liten detalj om ger extra glädje i vardagen.

Text & foto: Johanna, textrader

November är en grå månad och även jag. Mina förhoppningar för den här månaden har blivit det motsatta. Jag panik gråter, ångest gråter och gråter av smärta. Smärta som livet ger. Jag behöver förändring och jag behöver komma här ifrån. Varför bryter du ner mig? Jag tänker inte längre acceptera det du gör emot mig. Efter så här många år så känner jag att jag är mer värd än det här.

Jag längtar till nästa helg, till julen som gör kalla och ledsama dagar lite varmare men mest av allt längtar jag till positiv förändring.

Text: Johanna, textrader

För mig kan det ibland vara svårt att börja måla, rita, forma, skapa eller pyssla men när jag väl har börjat så är jag som i en sfär. Jag är självklart kontaktbar men jag går in i uppgiften och känner att det flyter på. Det är en härlig känsla som jag tycker mycket om må jag säga! Däremot är jag ingen som jublar högt åt att visa upp det jag gör för hela världen. Att det blir vackert för andra ögon är inte det jag fokuserar mig på, utan att jag själv får skapa och att jag tycker det är roligt.

Text & foto: textrader, Johanna

Ett fel närmare rätt ett sätt att se på saken...

Jag måste lära mig att se det som finns framför mig
Och det som ingen kan ta här ifrån
Och även om jag inte vet vart jag ska
Så får jag aldrig sluta gå

Ett fel närmare rätt ett sätt att se på sorgen

Den Svenska Björnstammen, Ett fel närmare rätt.

Det är det jag får hoppas på. Att efter regn kommer solsken.