En period nu så har det varit ovanligt lungt. Samtidigt som jag tycker att det är väldigt bra och skönt så oroar det mig. För jag vet att det snart kan vända. Även om du kan vara snäll så har du lätt för att nästan oförutsägbart vända i ditt beteende. Hur ska jag förhålla mig till dig? Hur ska en förhålla sig till en person en inte riktigt förstår? Som i många områden i livet ser saker och ting på ett helt annat sätt, och ofta har svårt för att ändra åsikt och uppfattning. När envisheten och egoismen tar över. Jag vill inte att det ska vara så här. Det är tungt och svårt.

Text: textrader, Johanna.

Det är tungt när hjärtat känns trasigt. Det är jobbigt med smärta i magen.

En kopp kaffe med systrarna och katter som jamar och vill gosa gör att det känns lättare. Till er ger jag kärlek.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

Jag hoppas så mycket att det värker i hjärtat. Så många saker som betyder mycket för mig får hinder framför sig. Jag väntar och längtar förgäves. Det känns som att inget som jag verkligen vill kan gå bra från början, i mitten och till slutet, det blir alltid ett snesteg på vägen. Ett slag. Det känns som att världen inte är på min sida. Kroppen vill säga emot. Mina tankar vill säga emot. Hela jag vill säga emot. Jag känner för att låta tårarna rinna ner för mina kinder och låta huvudet vila mot en kudde. Jag vill vila ut och ge mig själv energi. Jag vill kramas. Jag vill känna en annan människas närhet, en annan människas kropp tätt intill mig. Jag vill dela tankar med en annan person. Jag vill se lyckan framför mig, och le åt allt och inget.

Text: textrader, Johanna.

Hösten kommer. Jag känner det i bröstet. Jag känner det i huden, i huden på mina armar och mitt bröst som ropar efter en stickad kofta. Jag ser det utomhus. Om morgnarna täcks allt av en tung vitgrå dimma, på eftermiddagarna skiner en varm gyllene gul sol, naturen byter färg och löven faller av grenarna. Det är vackert. Hösten är vacker. Men hösten är även tung. Ju närmre vintern vi kommer desto mörkare och kallare blir det. Jag bär en tung känsla i kroppen och själen. Kulörerna blir färre både ute och inne. Det är nu okej att dricka litervis av kaffe och te. Det är nu okej att ta emot höst- och vinterdepressionen. Men jag får aldrig ge mig hän åt sorger och svårigheter.

Text & fotografier: textrader, Johanna.

Det är inte rättvist. Det är inte alls rättvist. Varför? Förtjänar jag det? Borde det vara så här?

Jag kämpar med min styrka. Jag kämpar med att må bra. Varför gör ni det svårare för mig?

Är detta kärlek? Är detta omsorg?

Hur ska jag kunna le när mitt hjärta brister, magen värker och tårarna rinner?

Det är inte lätt när det är svårt.

Jag får inte falla ihop. Jag bara får inte falla ihop.

Text: textrader, Johanna (dock inte rubriken).

Det är redan den 24 mars och när jag tänker på att det snart bara är två månader kvar till sommarlovet blir jag stressad och ångestfylld men även glad och längtansfylld. Det är en jobbig tid för mig just nu och det har det varit ett bra tag. Kanske har ni märkt det i mina inlägg? Jag har härliga vänner och ibland gör jag saker som jag tycker om mycket, men stress, sorg och bisvikelse tar över. Skolan är intensiv och fram till sommaren har jag många inlämningsuppgifter, skrivuppsatser, redovisningar och prov att göra. Åh. När terminen är slut blir det förmodligen lugnare inom mig.

I fredagskväll mådde jag bra. Efter en mindre rolig skoldag träffade jag många energifyllda, glada och snälla människor. Jag fick höra stärkande ord, krama vänner, skratta och lyssna på livemusik. Då tyngde inte svårigheter ner mig, jag var glad. Det är sådana stunder som jag behöver. För när det är jobbigt behövs stunder till att må bra för att man ska kunna klara sig igenom det som är motstridigt.

Hur mår ni? <3

Text: Johanna, textrader.

Dagen bar med sig alla chanser till att bli bra, det var en ledig dag som började lugnt och vädret var fint. Varför var du då tvungen att förstöra det? Jag tog fel beslut och ställer fortfarande mig själv frågan varför jag ger det mer försök. Varför förstår jag inte att det inte är bra för mig? Vi får bara ett liv att leva och det måste vi ta tillvara på. Den tanken pressar mig. År som gått och stunder som passerar. Den lediga dagen och det fina vädret var inte längre lika lockande. Oddsen att dagen skulle bli bra var minimal.

Det är längtan och rädsla som gör att jag på något sätt tar mig vidare. Som får mig att genomgå dessa dagar.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Jag står vid fönstret och tittar ut över tomten, vägen, åkern och skogen genom glasrutan. Jag ser allt liv utanför och tänker på mitt liv här inne. Stegvis förvandlas vinternaturen till vår, det fyller mig med hopp eftersom jag hela tiden närmar mig det jag längtar efter. Jag hör din röst. Den för med sig värme och tilltro. Om du var här. Om du fanns närmare. Jag vet att man inte ska tänka på meningar som börjar med ordet om, jag gör det i alla fall. Då vet jag att det åtminstone finns någon med mig.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Jag slog numret. Jag vågade ringa. Jag vågade berätta. Jag tycker inte om att besvära andra och att föra över mina problem på andra människor. Ibland måste man det. Ni fanns för mig. Ni gav mig tröst för stunden och för det är jag otroligt tacksam. Jag blev lugn. Kärlek räddar oss. Inte bara kärleken mellan ett par utan all kärlek, och alla varelser behöver kärlek.

... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Det var mycket länge sedan sist. Jag kan inte minnas när men jag minns ännu hur det känns. Det är detta jag behöver, och det tror jag att även du gör. Om jag inte tolkar fel så mår du likt som jag bra utav det. Som med kärlek så behöver vi närhet. Vi bör tala. Vi  måste lyssna. Vi behöver fråga. Vi behöver se till varandra. Vi måste emellanåt le. Vi får inte glömma att kramas. Detta stärker oss inne från och ut. Jag kände mig som när jag var yngre. Känslan av lättnad och inte börda.

Text: Johanna, textrader

- Vårens ankomst fyller mig med glädje. Nattmörka morgnar ersätts av ljus som genom fönstren lyser upp husets alla rum. Jag slipper huttra av kyla när de kalla minusgraderna blir till svala plusgrader. I stället för den mörka dysterheten lyser solen gul och gör så att det spritter inuti mig. Ljuset fyller mig med energi och positivitet.

- Jag tycker äntligen att det är mycket behagligt att promenera den biten jag har till närmsta buss. Jag fyller lungorna med frisk luft, värmer ansiktet i solens sken och lyssnar på glädjespridande musik eller radio.

- Jag känner mig sorgsen, ibland ensam och ofta mår jag mindre bra. Hur mycket ork har jag kvar?

- Jag längtar till att det ska bli ännu mer vår. Jag ser fram emot värme, grönska och fågelkvitter!

- Till dig min kära vän och din familj skänker jag styrka och ro. Jag hoppas att ni mår bättre och att jag inom en inte allt för lång framtid kan få omfamna dig min fina.

Text: Johanna, textrader